Go vänner! För er som inte redan hittat hit bara på ren entusiasm, nyfikenhet och längtan kan jag nu meddela att min nya hemsida liggger uppe sen ett par veckor tillbaka.

Det är ju en "yrkessida" och kantas av de projekt jag engagerar mig i. Det finns ett par filmklipp att titta på, samt en blogg/nyhetssida som ger mig möjlighet att berätta om projekt där min insats inte märks så tydligt direkt, som ljussättningsjobb med mera, där jag inte äger någon rättighet till filmen osv. Jag tror ni förstår vad jag menar om ni tar er en titt.


Lämna gärna feedback om ni vill!


Så rulla igång Safariwebbläsaren och kasta er in på www.panthell.se!



På återseende!

Jag vet att samtalsämnet luktar väldigt mycket 2005, men det finns fortfarande stora brister i vården. Jag är väldigt upprörd. Jag har sedan en- enochenhalv månad tillbaka ont i min vänstra handled. Vad det beror på vet jag inte, men känslan är som om jag ramlat och tagit emot mig i ett fall och trycket blivit för hårt. Hur som helst så har denna återkommande smärta varit besvärlig då jag i mitt yrke (läs: sjukt framgångsrik, men inte så förmögen, filmelektriker) lyfter och bär mycket tunga prylar som lampor, case'ar och stativ. I onsdags tog jag dock tag i problemet och ringde och bokade tid hos vårdcentralen i Växjö.

Niklas, 24 från Växjö besökte Vårdcentralen, men nekades vård.

Telefonisten föreslog att jag skulle komma morgonen därpå, torsdag klockan 08.15. Men eftersom jag skulle till Borås dagen därpå så bad jag om att få komma på fredag istället. Telefonisten muttrade lite om att ”egentligen så gör vi inte så...” men jag fick ändå min tid bokad. Idag, fredag, befann jag mig på vårdcentralen för anmälan strax innan 08.15. Jag sträcker fram ID-brickan (läs: körkortet ;)) och receptionisten börjar slå i datorn. ”Jag ser ingen tid bokad på en Niklas nu på morgonen...”. Jag ser ut som ett frågetecken. Hon tittar lite till och sen: ”Jo, du är bokad nästa fredag, den 21 november.” Jaha, tänker jag, men hoppas fortfarande på att det ska gå att lösa på något sätt. Tills hon säger följande, som får mig att gå i taket inombords: ”Du får sätta dig där ute och vänta på en sköterska kommer ut till dig, och så får du säga det att Du har missuppfattat tiden.” Smått kokandes går jag ut och sätter mig och får vänta i 45 minuter innan en sköterska kallar in mig. Väl där är det väl tanken att jag ska få en ny tid, men dagens alla tider är slut och nästa vecka är jag i Stockholm så jag stormade surmulet ut efter att sköterskan säger: ”Ja, då får du ringa klockan 07.00 den 26e så får vi ordna en tid åt dig då.” Så jag får snällt vänta på vård i ett par veckor till och får väl se till att jag använder högerarmen. Tur att jag har en el-ass nästa vecka som kanske kan kånka det mesta...

Niklas väntar fortfarande på vård av sin onda handled. Och inget kaffe har han heller.

…som nu inte längre är min moped. Jag lyckades trots allt ganska smärtfritt sälja den igår och det känns mycket bra. Moppen gjorde mig stor tjänst i somras när jag behövde ta mig till inspelningarna och var en mycket kraftfull klass IIa. Nu när jag äntligen tagit körkort behövde jag den inte längre, och det är framförallt skönt att bli av med den med tanke på idioten som sålde den till mig i sin tur.

Han köpte den på nätet, körde ca 20 mil med den på Fårö, sen lade han ut den på annons. Jag var ju desperat på åkdon och det passade bra att köpa den av honom eftersom han höll till på Fårö. Under förhandlingen var jag trots allt en aktiv konsument och påpekade mopedens visuella brister för att få prutmån. Det sket han i utan skulle ha 7000 för den då han själv hade köpt den för 15000. Jag var godtrogen, tyckte egentligen att han såg opålitlig ut men tänkte att risken var liten att det skulle vara något fuffens.

Användarhandbok och originalhandlingar skulle han fixa fram senare, han hade tillfälligt förlagt dom och skulle vidare till sitt jobb. Jag godtog dumt nog det och slängde upp stålarna och tog moppen och gled hemmåt.
Det går ett par dagar och han har inte hört av sig. Vid närmare eftertanke lät 15000 kronor för en importerad moped dyrt, men eftersom han inte visat orginalnotan så hade jag ju ingen chans att säga nåt vid köpet. Men jag tog telefonen och slog en signal till firman i Sthlm som han i sin tur hade köpt den av. Det var förvånansvärt lätt att få ur dom att just han jag hade köpt den av, inte hade gett mer än 6995 kronor för den. Där stod jag med brallorna nere, minst sagt. Följande veckor var fyllda med ångest då jag förstod att han inte hade något intresse i att ta tillbaka mopeden. Han hade heller inte lust att punga fram papper på garantin, följesedlar eller CoC-dokumenten. Han deklarerade hotfullt att man inte fått med sådana papper med leveransen. Jag fick själv höra av mig till återförsäljaren, först då började dokument sakta krypa fram. Till sist, ca två månader efter att jag hade överlämnat pengarna till honom hade jag alla papperna i min hand och kunde gå ut med mopeden på annons, efter ett sedvanligt servicebesök á 800 kr.


Senare fick jag höra att han som sålt den till mig haft en trasslig uppväxt i stort, och av någon anledning kunde jag ta hela affären mindre personligt. Mopeden var det som sagt inget fel på, men en jobbig period av sommaren var nu över och i slutändan gjorde jag ingen större ekonomisk förlust.

JAG HAR TAGIT KÖRKORT! Det ni! Det trodde man inte om mig! Men idag, den 15 september 2008 satt det, äntligen! Min resa efter körkortet har varit lång och koncentrerad. Bitvis iallafall. Det började med teorilektioner med hårda läxor på Blekingegatan i Stockholm. Snart började körlektionerna även här med ett par timmar avverkade på Kvarnholmen, tätt följt av intensivare upplevelser i förorterna. Snart begav jag mig söderut mot bibelbältets mitt i förhoppning om att bli den bäste på vägen. Jag kom långt, två veckor var mycket matnyttigt och jag gladde mig åt mitt val av ort då den erbjöd komplexa innerstadsmiljöer och ändlösa motorvägar, sikte Rom. Jag nötte teoripärmar och läste böcker, tvekade och tvivlade. Bråkade med körskolelärarna liksom klassen pluggsnöre om tolkningar och principer. Min buttra körskolärare muttrade att han skulle kunna tänka sig att jag kunde ta körkort nu om jag fick köra hemma ett tag. En uppmuntrande man. Midsommar hägrade och på måndagen väntade teoriprov på annan ort. Uppkörningstillfället var ännu oklart då man inte kan boka (läs kunde, reglerna ändrades under sommaren) körning förrän man klarat teorin. Jag lämnade Jönköping med både lätthet och våndor, jag hade tilltrots klarat pärmarna bra och borde kunna detta vid det här laget, jag hade ju ändå gått dubbla teorilektioner!

Båten gick till Visby och en varm sommardag dominerade kuststaden när jag klev in i Vägverkets lokaler, sedvanligt lokaliserad utanför kärnan, gärna i ett industriområde. En knapp timme senare klev jag ut med 62 av 65 möjliga poäng i protokollet! Jag kan ju det här! Det kändes inte längre så ofattbart när jag fick erbjudande om uppkörning bara ett par dagar senare. Jag kunde inte tacka nej, det kändes ju bra i Jönköping! Torsdag, tillbaka i Visby och sura Svante möter mig. Han hänvisar mig till sin fjuttiga lilla biogas-Golf. Själv är jag ju van vid Volvokombins kraftfulla dieselmotor, miljöbilen känns bräcklig och en vänstersväng på landsväg ställer till med stora bekymmer ganska tidigt in i körningen. Svetten rinner och den humorlösa körkortsprövaren är inte nådig. Jag säger inget under hans slutplädering, det hade ju inte känts bra.

Nya tag, en ny tid bokas i juli och övningskörningsmöjligheten finns på Fårö. Jag hade lovat regissören och producenten att min transport inte skulle bli deras problem, troligtvis har jag ett körkort innan den första augusti. Jag kör en del på de enformiga vägarna, det känns bra, svärmor deklarerar att hon gärna hade gett mig ett körkort. Tillbaka till Jönköping, där hade jag trots allt kört mycket innan och hade därmed ett försprång. Den tidigare körskolan hade semesterstängt och kunde därför inte bistå mig med körlektioner innan och bil. Upkörning nummer två börjar och bilen känns bättre, en bensinsaab. Tjänstemannen är trevlig och pratar mycket. Jag känner mig lugnare än sist och tänker när jag närmar mig Vägverket igen att det skulle banne mig kunna vara så att han ger mig ett körkort. Icke. Protokollet är nerkladdad som en bingolott även denna gång. För hög hastighet är en klanttabbe som jag tyvärr missade både en och två gånger. De enformiga vägarna raksträckorna på Fårö hade färgat mitt körsätt, min spegelrutin hade bleknat också.

Inspelningarna börjar och det blir ett glapp i min övningskörning. Jag har knappt någon möjlighet att öva och körkortet känns avlägset. Jag tar mig fram på vägarna per moped, har jag tur kommer jag upp i 45 km/h.

Jag lämnar sedan ön, Växjö stod på tur. Inspelningen gjorde att jag inte kunde köra, men jag blev mer mån än nånsin innan att skäddarsy min nästa uppkörning så långt det bara gick. Jag började hos Vägverket, fick en tid den 15 september. Sen var det bara att få tag på en körskola som hade lediga lektioner på samma tid, jag ville köra upp med en körskolebil som jag kände sen innan, gärna med körskoleläraren i baksätet. När det var fixat bokade jag på ett gäng körlektioner med samma lärare, men jag hade bara en vecka på mig från det att jag kom hem från Gotland till Växjö. 8e september och glade Lars möter mig med bilnyckel i hand. Svenska Kyrkans nyhetsbrev ligger i baksätet. Vi kör i tio minuter i Växjö innerstad, jag får facit i hand och det känns som att jag aldrig kommer att ta körkort. Lars tycker att det finns mycket att påpeka på. Att manövrera bilen är jag bra på, men mitt sätt att planera körningen och läsa av trafiken var inte bra. Men efter att han fått deklarera mina brister var det bara för mig att rätta till dom. Det gick plötsligt väldigt fort, bilen rullade på och mycket kom till mig. Jag tvivlade mycket om kvällarna. Jag hann med åtta lektioner på fem dagar och plötsligt kunde Lars tänka sig att jag tar körkort på måndag. Körskolan backar upp mig med sitt stöd, bokar om min privata uppkörning till körskoleuppkörning. Plötsligt kändes mina förutsättningar mycket bättre, men nervositeten låg som en tunn hinna över mig när jag satte mig i bilen i morse. En körlektion skulle vi hinna med innan och jag lärde mig mycket även där. Jag fick bland annat värdefulla råd angående vänstersväng på landsväg. Uppkörningen följde en stund senare där fokus låg på stadskörning och körning i tätort. Det kändes rätt bra, jag tog det lugnt och höll koll på hastighetsmätaren. Plötsligt var vi påväg tillbaka till Vägverket, men jag vågade inte hoppas. Det hade som sagt känts helt okej även sist, men man vet ju aldrig vad personen bredvid säger. Jag kontrollerade utvändigt att bilen stod bra parkerad, satte mig i bilen igen. Tjänstemannen sträcker fram handen med ett grattis, du kan nu fortsätta köra på egen hand. Jag vågade inte tro honom, vad menade han med det. Vadå fortsätta, jag hade ju inte körkort innan heller. Jag var tvungen att fråga om jag hade klarat det. Det hade jag gjort. Då vågade jag jubla. Fan va gött! Ikväll firar vi med vin och lite skumpa! Tack till Håkan Hellströms ”Tro och Tvivel” och ”Zigenarliv Dreamin” som var en bra pepp innan uppkörningen, och lika sköna vinnarlåtar på promenaden hem.

Mitt inlägg heter ju som sagt ”Min Uppgradering” och visst är det så att körkortet gör mig till en sort Niklas 2.0. Men det finns mer grund till namnet på detta inlägg. I onsdags kom nämligen min fina skrivare jag länge gått och tittat på. Den har allt jag önskar av en skrivare: Scanner, olika kortslottar, är en jättebra fotoskrivare, är trådlös, och framförallt; det går att skriva på DVD-skivor med den! Perfect!!! Men smakar det så kostar det. Men nu slog firman Niklas Panthell till. Men det är inte slut där. Nästa vecka kommer en annan efterlängtad vän, nämligen min fetmaxade 24” iMac. Äntligen kan jag börja leka med mina bilder igen!

Dela gärna med er av era körkortshistorier! Kör försiktigt!

Är äntligen på Fårö (har varit här i ett par veckor) och njuter av dess natur. I år har jag ett lite speciellt sommarjobb. Förra veckan var jag med som kameraansvarig på Bergmanveckans busstur som tar besökarna på inspelningsplatssafari. Det var helt okej, gjorde samma sak förra året och är inte särskilt svårt men ett trevligt och skönt göra. Det som dock grämer mig- särskilt i efterhand- var att jag blev uppringd och förfrågad om två jobb som jag tackade nej till för att jag drog den snabba slutsatsen att Bergmanveckan inte skulle kunna hitta en ersättare för mig på så kort tid. Men jag borde ha försökt, det första jobbet hade varit ett elektrikerjobb i tre dagar, det andra var som fotograf för en webbkampanj för ett mobilnätföretag. Men jag sa kyligt ”jag är tyvärr upptagen med ett annat projekt…”, men sitter nu här ångrar att jag inte tog chansen. Uppdraget för Bergmanveckan var inte så pass svårt att någon annan skulle ha kunnat ta det.

Jag får skatta mig lycklig åt det andra jag har att göra. I augusti är det filminspelning i Kustateljéen och inför den behövs ett gäng bilder scannas. Det är familjebilder från ett tiotal album som ska digitaliseras av olika storlekar och format. Ett tidskrävande jobb, men som passar mig bra då jag kan styra arbetet själv, jag jobbar när jag vill. Det är roligt att titta på gamla bilder från 50-, 60-talet där de flesta bilderna utspelar sig. Själv har jag inte riktigt haft möjligheten (eller har inte sökt den rättare sagt) att titta i mina föräldrars/morföräldrars album, så det känns lite nytt och spännande. Jag får ge mig ut på jakt!

Ett annat jobb som genererats av samma arbetsgivare är inspelningen av dokumentärfilmen ”Född fel sida järnvägen”, ett porträtt av den gamla filmhusetprofilen StenÅke Hedström, som nu är pensionerad och ska flytta från Södermalm till Fårösund. Själv bommade jag och var elektriker. En spännande anekdot från inspelningen var att vi på båtresan till Visby satte fart i sprinklersystemet i en hytt efter det att fotografen placerade en redhead, trots min varning, tio centimeter under just en sprinkler. Vattnet sprutade i ett par sekunder över lampan, på datorn och oss. Såhär i efterhand känns det hela lite väl farligt. I första helgen i augusti ska vi filma igen, denna gång är jag fotografen och troligtvis kommer Hanna vara min assistent. Vi ska filma på Prideparaden, och om vi har tur kommer vi kunna stå på ett ”flak” och plåta. Vi spelar in på HD vilket känns kul, jag har fått ratta lite på Panasonics HVX200 som jag inte haft möjlighet att filma med innan. Den är rätt enkel egentligen, men ganska tung för att vara en ”handkamera” som PD150. Jag får kolla igenom mina gamla Molkomanteckningar och kika på vad Mats Dahlman säger om handkameraföring J.

I övrigt är planeringsarbetet inför augusti i full gång. Jag skall alltså vara elektriker i studio och har ett helt förråd (nästan hela) till mitt förfogande. Dock ligger vi lite back på griputrustningen, så jag har fått göra en blygsam kompletteringsbeställning hos Ljus & Bild. Bland annat finns nästan inga c-stands. Men nu är det löst. I övrigt består förrådet av ett ihopplock av lampor och utrustning från spridda gamla filmstudior, så det är inga nya grejer, men fullt dugliga. Jag ser fram emot det!

Ikväll blir det Håkan Hellströmkonsert i Visby coh på lördag åker jag med Morsan med familj till Side i Turkiet i en vecka. Ska bli spännande. Känner mig inte alls förberedd, men det känns helt okej. Jag hoppas att jag hinner få igen min kamera som är hos reparatören. Sommaren är kort, det mesta regnar bort.

Jag tänkte vara lite innovativ och blogga om mina senaste klädinköp, modeblogga skulle man kunna kalla det. Faktum är att ni tidigare kunnat ånjuta mina crazy upptåg i framtida klassiker som Min marknadsfrossa, även det utspelade sig i konsumentens Växjö. Och det är väl egentligen helt den lokala anknytningen som gör att jag återigen tar till tangenten.

I Växjö finns det en rue, en Segrada de famillia där alla stadens butiker ligger ihoppackade på ett led. Det är en lång gata och utbudet är ganska stort i den lilla stora staden- inget annat sagt. Men i nästan ett och etthalvt år har jag snurrat i den här lilla staden i olika ärenden, plötsligt slog mig för en tid sedan att trots alla turer, så har jag egentligen aldrig shoppat i Växjö! Liksom tagit en dag bara för att pimpa garderoben (på insidan, utsidan har fått sin beskörda del ;)). Det har överhuvud taget inte hänt så mycket på den fronten under hela våren. Detta trots att jag haft en fast lön som inte varit så tokig. Det har blivit en strumpa där, en t-tröja där, en liten billig sko där. Så idag tog jag tjuren vid hornen och gav mig ut på rövarstråk.

Det blev tre sommarskjortor och en tunn långärmad enkel tröja. Min största glädje i kapen är väl att jag faktiskt vågade ta ut svängarna lite. Normalt safe-ar jag gärna med en t-shirt med fränt tryck, mina engenier-jeans och kanske en kofta. Men idag var temat skönt sommrig kille och det blev därefter. Två luftiga skjortor, en svart, en vit som jag kan jazza ner till stranden med. Troligen lämnar jag tillbaka den ena, min partner in crime får hjälpa mig att välja. Den tredje skjortan är väl egentligen mest spännande, en skjorta med långa armar, luftig och en modell utan krage- något jag varit på jakt efter. Reapris dessutom! Okej nu tröttnade jag på att modeblogga. Några bilder lägger jag dessutom inte upp. Ni får helt enkelt stämma date med mig i sommar
så får jag svassa fram i min nya skrud. Kontentan var iallafall att jag idag gick i en massa affärer som jag inte gått i innan, trots att jag kanske borde.

Andra kommentarer som skulle kunna ha varit värda att blogga om i våren som varit, men som inte blivit av.

-Jag började på Kung-Fu och slutade, efter inte så många lektioner pga tidsbrist. Tråkigt, jag gillade det!

-Min mormor som hade varit sjuk i många år dog, och vi hade nu i maj en fin begravning.

-Jag slutade på Eframe som planerat och har nu lämnat min mysiga lägenhet i Solberga.

Där det hände.

-Jag köpte ett Wii som jag med glädje spelar när jag får tid. Zelda är naturligtvis prio ett!

Släktduster reds ut över ett parti tennis. Farmor och pappa i toppform.

-Jag började på en körskola på Södermalm, gick en drös teorilektioner och hann med ett gäng körlektioner med DJ Göran. Kändes bra.

-Jag var elektriker/ljusmästare på en reklamfilm för ett bemanningsföretag. Jag fick själv ansvara för lamphyrningen och snurrade en del på Ljud och Bildmedia, kändes mycket bra. Hoppas kunna lägga upp den när den är klar.

-Här är Johnossivideon som jag el-assade på nu i våras.



Och just nu sitter jag helt alena i Växjö. Hanna är i Visby och glassar bakom kulisserna på Bergmanveckan. Nu på måndag påbörjar jag min andra vecka på körkortsintensivutbildningen i Jönköping. Hittills har jag väl kört 14 lektioner med dom och nästa vecka blir det mer fokus på landsvägskörning. Coolt! Jag bor förövrigt inakorderad hos en av trafiklärarna, hans fru gör iordning frukost och mackmiddag åt mig varje dag (jag förstod snabbt att jag bör käka i stan innan jag åker hem). Mitt sovrum ligger vägg i vägg med deras! Det är lite bissart, men funkar bra.

Hemma hos körskoläraren (nåväl i kvarteret iaf.)

Något annat som tar upp mycket av min tankegång är mobilt bredband. Jag har vunnit min första Traderaauktion och har nu snart ett litet modem i min ägo. Dock vet jag inte än vilken operatör jag skall välja.

Sen väntar en skön Gotlandssommar och jag har lite jobb på gång. Det jag mest ser fram emot är ju att jag under hela augusti månad kommer att vara förste-elektriker på en dramadokumentär regisserad och fotograferad av Carl-Gustaf Nykvist, tillika Sven Nykvists son. Känns mycket bra!

Nu är det landskamp på tv. Kanske ska sätta på en film istället...

Förutsättningarna var hur bra som helst för att det skulle bli en lugn och skön toppenhelg. Brorsan var påväg hem från Linköping där han pluggar, biljetterna till fredagsföreställningen av Rivals Slapstick var bokade och pappa och Eva undrade bara vart vi skulle äta innan. Lördagen skulle ägnas åt morsans födelsedagsfest med släcktingar och söndagen skulle bli en fixardag, ett grönt draperi skulle lyfta mitt kök ytterligare. Men så ibland blir man ju erbjuden chanser man inte bör tacka nej till av sociala, ekonomiska eller egoistiska själ.

Min Fridhemskamrat Maria ringer på torsdag eftermiddag: ”-Kan du va chefselektriker på en 35mm-film på Filmhuset på lördag?”. AY’I CARAMBAH! Jag förklarar vänligt att jag absolut vill, men att mina erfarenheter inte riktigt stäcker sig så långt att jag kaxigt bara tackar ja. Jag vill ju trots allt inte göra någon besviken. Samtidigt vet jag att lite lögn kan ta en framåt snabbare inom filmbranchen. Jag förstod lika snart som jag tackade ja att min familj skulle bli besvikna, men förhoppningsvis förstod dom varför.

Senare pratar jag med fotografen på telefon. Jag var uppriktig och sa att om jag hade sökt jobbet hade jag gjort det som el-ass. Han sa att han förstod och menade vänligt att han inte heller var bra på hur el ska kopplas osv. Han sa att han mest behövde någon som plockade upp efter honom, han kunde va ganska våldsam ibland. Lyckligtvis förstod han också att det behövdes någon som kunde lite mer om ljussättning (asså jag är grym, men just de lamporna som vi skulle använda har inte förekommit på skolprduktionerna tidigare. Ännu mindre på Eframe) och en kille som hette Ola kallades också in.

Det visade sig att förriggningen började redan på fredagkvällen, jag rusade dit efter jobbet för att visa lite goodwill, även om jag bestämt skulle gå på min föreställning senare. Jag fick en liten inblick vad som skulle hända dagen därpå, fotografen insåg nu troligtvis ännu mer vikten av en förlängning av min arm och jag sprang klockan 18.15 från Filmhuset med känslan av att va en bäänger. Men skitsamma, jag fick ju trots allt inte mycket förberedelsetid och lön kunde jag ju bara drömma om.

Jag hann slänga i mig en plankstek på Röde Orm, samtala lite med min underbara familj och sen började showen. Helt okej. De stundom groteska humorinslagen var uppfriskande.

Klockan 00.00 släckte jag lampan och 04.00 rang klockan. Upp och stå, på med bryggaren.
Klockan 06.00 anländer jag till Filmhuset. Mitt första uppdrag var att balansera 20 meter (10 iaf) upp i luften och täcka ett par fönster som skulle läcka in när solen skulle väcka resten av stan. Jag märkte snart att fotografen inte skulle ge mig pedagogiska genomgångar i hur det skulle gå på bästa sätt. Svetten rann, men nåväl satt dom minsann. Tygerna alltså (Trivia: dock ej med gaffa utan med pålitliga limklämmor signerade Biil Theema).

Det visade sig också att när Ola väl kom två timmar senare att han är 30 år, går fotolinjen på DI och varvar studierna med att va småbarnspappa. Detta gav mig då och då möjlighet att förhöra honom lite då och då om utbildningen.

Sammanfattningsvis skulle det visa sig att inspelningen skulle bli en av mina värsta arbetssituationer hittills och förbjudna tankar som jag ska aldrig mer va med på en musikvideo rullade som en remsa innanför ögonlocken. Mest berodde det på att inspelningen varade non-stop i 22 timmar och att min taxi hem kostade 450 kronor. Men visst fan lär jag tacka ja nästa gång i alla fall!

Mobilfilm från inspelningen.
Jag vet att det faktum att jag tog bilder med mobilen förminskar min mojo avsevärt,
men det var mest för att ni skulle få ta del av stjärnglansen. Akta öronen!

Bandet heter Johnossi och låter heter ”Party with my pain” och jag avskyr den.

PS. Nu är klockan 22.00 och mina två grytor är klara. En köttgryta och en linsgryta. Den senare är avställd på kylning på balkongen.